I denna målarworkshop deltog en grupp pensionärer som vi tidigare varit ute och vandrat med i det skånska landskapet. Framför datorerna och med färgpigment och måleriverktyg påbörjades en spännande diskussion som bjöd på reflektioner som spände över de lite längre levda tidsperspektiv dessa deltagare hade förmåga att dela med sig av. Exempelvis funderar flera över den livsresa de gjort, från relativt sparsamma förutsättningar under sin barndom på 50-talet till det överflöd av resurser som finns idag. Med detta i åtanke reflekteras det över hur de yngre generationerna ska kunna klara en omställning som går på andra hållet och innebär ett krympande av resurser, framförallt eftersom de inte har något att jämföra med.
Vissa menar att idén om att något kan vara ”tillräckligt bra” inte existerar i människans hjärna utan vi vill hela tiden bara ha mer och mer. Någon annan reflekterar kring om vi överhuvudtaget skulle ha haft en utveckling i samhället om vi varit nöjda. Men finns det då andra sätt att känna att man kommer framåt? Det är en mentalitet, en attitydfråga, menar någon. Vad gäller deras egna liv så är det ingen av dem som har ökat sin egen konsumtion de senaste tio åren. Kanske går det ändå att nöja sig, i alla fall när man blivit lite äldre.
Flera drar sig också till minnes hur de handlade mjölk i glasflaskor eller hur de handlade kaffebönor hos lokala kaffehandlare och själva malde bönorna och drar paralleller till dagens intresse för lokalproducerat, recycling och kretslopp. Går saker i cykler och finns det kanske mer att lära av historien?
De blickar också tillbaka på hur de under 50-talet cyklade ut till skogen, med mackor och kaffe och att kopplingen till naturen grundlades som något självklart redan när de var barn.
Detta väcker också en oro för barnbarnen som sitter fastklistrade vid sina skärmar i en steril miljö och hur detta ska forma dem som individer. Samtidigt menar alla att de själva har fått ett allt starkare intresse för naturen med stigande ålder, så kanske finns det hopp trots allt.
Även landskapets förändringar under en livstid diskuteras, exempelvis hur de tidiga elstolparna av trä först sågs som förfulande, men hur de efter ett tag blev ett naturligt inslag som funnits med under en uppväxt och som de kan sakna idag. Som någon påpekade var dessa stolpar dock behandlade med kreosot eller arsenik. Vad som är vackert, fult, bra eller dåligt har förändrats allteftersom åren har gått.
De är alla också eniga om att landskapen på senare tid har påverkats av mycket av vindkraftverken. Åsikterna går dock isär om deras vara eller icke vara. Någon menar att de inte är konstruerade för människor eftersom de stora rörliga vingarna uppfattas som hotfulla. En annan tycker att de industrialiserar landsbygden. De är eniga om att de inte vill ha dem nära, men de måste få vara någonstans, och på håll är de vackra tycker någon. Går det kanske att motivera sig bättre att acceptera dem om det går att känna att det gynnar en?
Vad är det då de skulle kunna sakna? Friheten att inte kunna röra sig, eller om klimatförändringarna skulle kunna ge brist på rent vatten är två saker som ger oro.
Frågorna som väcks är svåra och någon har på egen hand påbörjat en kunskapsinsamling för att bättre förstå möjligheter och svårigheter kring omställning och klimatförändringar.
Under en diskussion om olika värdekonflikter kring omställningsarbetet utbrister någon:
”vill man ha allt men inte avstå från något?”
En annan svarar:
”ja men så är det ju, precis så…”
Det sätter fingret på svårigheterna vi står inför, och reflektionerna kring de svåra vägval vi har framför oss kommer nog att fortsätta många år till.