I våra försök att reorientera oss mot ett samhälle som inte längre är beroende av fossila bränslen har vi besökt platser där olika slags framtider kan anas och redan nu gör sig påminda. Vi har med andra ord rört oss i terränger som är mitt uppe i förändringar. Det kan handla om förändringar kopplade till klimatet, efterfrågan på alternativ energi, behov av eftertraktade metaller eller ett engagemang i lokala tillgångar. Vi har besökt dessa platser då vi menar att vi kan lära oss något viktigt av dem. Men också för att deras framtider är ovissa. Hur vi väljer att orientera oss i och igenom dem kommer också påverka vår och dessa platsers framtid.
För att underlätta orienteringen genom dessa terränger i förändring har vi tagit fram en serie nya karttecken. Det som utmärker dessa är att de påminner oss om att terrängen är under förändring och kräver vår uppmärksamhet, omsorg och engagemang.
Fallande landmärken
Ett landmärke fungerar som en referenspunkt att navigera och orientera sig i relation till. På håll kan landformasioner som berg eller byggnader hjälpa oss att orientera oss i terrängen. När landskap förändras, genom erosion, torka eller översvämningar, står även dessa landmärken som hjälpt oss att navigera på spel. Fallande landmärken blir en slags påminnelse om ekologiska förändringar som annars kan vara svåra att notera då de ofta kommer smygande.
Vad för slags landmärken kan ge oss vägledning och stöd i tider där ekologiskt förfall och osäkerhet inför framtiden berör oss alla? Kan de hjälpa oss att förstå och närma oss förändringar på andra vis än som en förlust?
Den eroderande stranden
En lantbrukare som växt upp vid stranden berättar om en ek som brukade stå femtio meter upp på land. Familjens kor brukade beta under trädet. I hela sitt liv har bonden använt eken som ett landmärke och sett hur stranden krupit allt närmare. Till sist föll eken. Havet och erosionen tog den. Lantbrukaren berättar att en meter land försvinner varje år, för det har eken visat honom.
Terrängen vi tillsammans försöker orientera oss i är en strand där lummiga träd hänger ner över den vita sanden. Rasbranterna vi ser i skärningen mellan skog och strand vittnar om effekter av havsströmmar och krafter som genom erosion omskapar och tar landmassor. Erosionslinjen har kanske bara med strömmarna att göra, eller kanske förstärks strömmarna av den globala uppvärmningen? Vi har inga klara svar på det. Men vi kan se hur stora stenbumlingar lagts ut i försök att mota bort vattnet och skydda det omtyckta lilla (vigsel)kapellet. Då dessa försök inte haft någon större framgång finns det nu planer att flytta kapellet en bit upp på land.
Välkända framtidsscenarion pekar på hur klimatförändringar kan begränsas. Dessvärre kan höjda vattennivåer på denna specifika strand inte undvikas. Dessutom innebär klimatförändringar framöver ett mer oberäkneligt väder som kan skapa tillfälliga höga vattenstånd. För 150 år sedan drabbades delar av den här kusten av en av de värsta naturkatastroferna, Backafloden. På grund av meteorologiska faktorer reste sig stormfloden flera meter över havet och skapade död och ödeläggelse runt den skånska kusten. I sådana situationer förslår inte stenbumlingar. Det är svårt att räkna ut hur ofta den här typen av extrema väderhändelse kommer ske. Men det på grund av klimatförändringar förväntas det att ske allt oftare.
Lantbrukarens ek ligger nu på stranden som ett fallet landmärke. Allt eftersom åren går förändras dess form. Barn klättrar i den. Kärlekspar ristar in sina namn och insekter och svampar lever och äter på den.
Eventuella skuggplatser
En skuggplats är en plats som ter sig osynliga för dom flesta men förser oss med energi, råvaror och andra viktiga resurser. De är platser som möjliggör vår bekväma vardag men som själv hamnar i skuggan och offras. Den fossila erans skuggplatser är många, allt från platser där olja och gas pumpas upp, platser som ska återhämta sig från oljeläckage till de gruvområden vi hämtar mineraler från för att driva utvecklingen framåt. Men även den fossilfria framtiden kommer att skapa skuggplatser. Den beroenderelation som här skapas mellan platser gör det svårt att endast rikta vår uppmärksamhet och omsorg till de platser som bryr oss om. Hur kan vi bli bättre på att se och värdera det som döljs i skuggan av denna väg till det fossilfria, oavsett om de ligger i andra delar av världen eller i vår egen närhet?
Den planerade gruvan
Vi befinner oss nu i en terräng av böljande odlade landskap som genomskärs av mindre grusvägar och en större asfalterad landsväg. På var sida av motorvägen ligger en liten by. Det är ett ganska konventionellt skånskt landskap vi blickar ut över. Vad vi inte kan se vid första anblick är att området med dess potentiellt metallrika lerjord är inmutad och riskerar att få gruvor.
Den lokala leran som husen i byn är byggda av har visat sig värdefull och nu riskerar byn bli en skuggplats. Vanadin kan används till allt från att förstärka stål i byggnader och vapen, men även för att göra just sådana återuppladdningsbara batterier vi behöver för att lagra sol och vindenergi. I ljuset av en fossilfri omställning ingjuter vanadin ett teknik-optimistiskt hopp om att kunna fortsätta vår höga energiförbrukning på liknande premisser som idag. En ständig tillgång till energi närhelst det behövs.
Den specifika plats vi befinner oss på bär redan erfarenhet av att offras och hamna i marginalen. För 150 år sedan kom våren tidigt. Djuren släpptes på bete, bönderna fick grödorna i mark. Men när vintern kom tillbaka med full kraft i maj ledde detta missväxt och längre fram på året till hungersnöd och misär. Detta var Sveriges sista svältkatastrof, orsakad av radikala väderomställningar och senare dåliga politiska beslut. Den lokala greven som ägde jorden tog tillfället i akt och sa upp böndernas arrende. Deras hem plockades ner, lersten för lersten. Några flyttades in i skogen medan andra försvann. Kanske blev lerstenarna del av de åkrar vi idag blickar ut över. Kvar idag står bykyrkan omgiven av fält istället för hus.
Mer-än-taskmark
Den planterade energiskogenTaskmark är vad en på skånska brukar kalla mark som inte anses ha något större värde, som varken duger till jordbruk eller skogsodling. Från flera olika håll lyfts dock nu värdet av dessa platser för att de huserar en rik biodiversitet och binder stora mängder koldioxid. Den lite sumpiga marken har även visat sig vara en bra grund för att odla snabbväxande lövträd såsom pil och poppel, som bland annat kan användas till att producera energi. Hur kan vi närma oss dessa platser för att se dem som mer-än-taskmark eller en risig åker? Hur kan vi ta hand om alla dessa värden samtidigt?
Den planterade energiskogen
Skåne är väl känt för sina pilevallar, gula rapsfält och äppelodlingar. Men landskapen har inte alltid sett ut så, utan har egentligen alltid förändrats i förhållande till behov, ekonomiskt värde och klimatförändringar. Innan det började genomföras stora utdikningar under 1800-talet bestod det skånska landskapet i stor utsträckning av våtmarker. Våtmarker som huserade stor biologisk mångfald, men som gjordes om till åkermark.
I strävan bort från fossilberoendet sätts hoppet till vindkraft, solenergi och energiskog mycket hopp. Samtidigt hörs bekymrade röster i relation till energiskogens eventuell påverkan på andra arter och på landskapets utseende. Energiskog mäts i ekonomisk vinning och avverknings-schema, eller rätt och slätt flis i kubik.
Terrängen vi befinner oss i har mörk och lite sumpig mark, de små plantorna på skogsbotten sträcker sig uppåt intensivt gröna. Det är en terräng som inte klassas som jordbruks eller skogsmark, inte heller fjäll och berg. Det är något mittemellan; vi är i det som på skånska kallas taskmark. När vi lyfter blicken står stammarna tätt, tätt, tätt på rad. Vi står mitt i en energiskog omslutna av pil och poppel-träd som ger oss en nästintill sakral känsla. Oftast möter vi energiskog som buskig svårgenomtränglig mark som skördas med några års mellanrum. Men här är stammarna och myllan tjock, undervegetationen rik och varierad. Trots att skogen är inhägnat i viltstängsel finns där spår av både rådjur och kaniner. I närheten av skogen står både solceller och rader av korn och majs på artificiella rader. Skogen vi befinner oss i är också ett odlat och kultiverat landskap.
Övningar i reorientering: För att lära känna denna plats som mer-än-taskmark med många olika slags värden, provade vi olika ingångar och sätt att ta oss in bland träden. Likt ett skogsbad sökte vi oss gemensamt i lugn takt fram mellan stammarna. Vi plockade de gröna små plantorna som växte på marken. Genom den gamla fotografiska tekniken cyanotopi använde vi solens strålar till att framkalla enkla bilder för att inventera artrikedomen. Inbjudna konstnärer prövade att fånga och avbilda landskapets estetiska värde. Tillsammans försökte vi hitta ord för att beskriva platsen: skog, odling, kompletteringsskog. Någon fastnade för platsens industriella och samtidigt sakrala karaktär. Andra föreställde sig en möjlig framtida skogsträdgård som välkomnar solljus genom det skira lövverket och där rabarber och andra ätliga växter kan växa mellan stammarna. Någon påpekade hur den upplevs bäst inifrån, genom att låta kroppen vandra igenom den. Att den är så mycket mer än bara taskmark och flis.
Spår i tiden
Vårt samhälle är på många sätt format av tillgången till fossil energi. Samtidigt kan vi ana spår som dröjer sig kvar från en tid innan vi skapat vårt starka fossilberoende. Dessa spår kan finnas i allt från traditioner, infrastrukturer, maträtter, eller grödor som en gång varit centrala men som nu i stor utsträckning glömts bort och byts ut. Samtidigt kan vi dock se exempel på lokala initiativ där dessa spår nu plockas upp igen för att skapa nya möjligheter som söker sig bort från vårt fossilberoende. Kulturarvsgrödor som Gråärt börjar odlas igen och lanthandeln öppnas upp. Kan vi använda oss av dessa spår som berättar om mindre fossilberoende sätt att leva men på sätt som inte bara handlar om att följa i gamla spår utan också skapa nya? Spår som kanske inte bara är materiella, men även tidsliga?
Den nedlagda lanthandeln
Vi befinner oss i nedlagd lanthandel. Den lades ner då det var svårt att konkurrera med större livsmedelsbutiker som erbjuder det mesta en kan tänka sig, dygnet runt och året runt. I ett av rummet i butiken hittar vi gamla skyltar som annonserar basvaror såsom korv, ost, och margarin som med största sannolikhet producerades i närområdet. Maten som en gång fyllde hyllorna i affären var med största sannolikhet också kopplade till säsongen.
Idag är butiken tillfälligt öppnad för att duka upp ett midsommarbord. Som så många andra årliga högtider är midsommar kopplad till årstiden och jordbrukets årsrytm. Till Julen serverades färskt kött. Till påsken började hönsen värpa igen och gav oss äggen. Till midsommar konsumerades mejeriprodukter; mjölk, fil, filbunke, men faktiskt också gröt – vitgröt – kokt på mjölk istället för vatten.
På vårt midsommarbord finns flera typiska rätter, såsom sill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Men vi hittar också några mindre bekanta rätter såsom vegetarisk svill gjord på svamp och aubergine och afrikansk rökt mal som odlats i ett slutet system (så kallad gårdsfisk). Jordgubbarna lyser dock med sin frånvaro, då det varit en kall vår.
Maten som är uppdukad är förankrad i traditioner samtidigt som den ger förslag på hur vi kan justera traditioner till dagens förutsättningar. Traditioner är alltid i ständig förändring. Nypotatis har t.ex. endast varit en del av midsommarbordet sedan 1900-talets början. I en tid där missväxt kunde drabba landet ansåg många att sådan småpotatis var ett slöseri. Samtidigt har sillen inte en lika självklar plats på dagens midsommarbord eftersom bestånden och ekosystemet i Östersjön är hotat. Dessutom säljs stora mängder sill vidare för att bli föda till den norska odlade laxen.