In English coming soon
Redskap för reorientering
Samhällsdebatten om omställningen till ett fossilfritt samhälle är ofta driven av en slags optimism som skapar trygghet i att en hoppfull framtid väntar. Fokus ligger ofta på hur ny teknik, som biogas eller elektrifiering kan ersätta fossilt bränsle. Det tas för givet att vi som medborgare kan fortsätta leva som förut trots att vår nuvarande livsstil gjorts möjlig genom tillgången på fossil energi. Samtidigt är det mycket som talar för att det inte räcker med nya tekniska lösningar och alternativa energikällor, utan att även mer grundläggande förändringar av vår tillvaro behöver genomföras.
I projektet Sorg och Hopp i Omställning har vi tillsammans med boende på skånsk landsbygd närmat oss omställningen som en slags reorientering, bort från modernitetens väl utstakade väg som sätter mycket hopp till ny teknik. För att utforska alternativa vägar och framtider har vi arrangerat en studiecirkel i framtidsorientering där vi tillsammans gett oss ut i en osäker terräng. Studiecirkeln bestod av oss som driver projektet, en engagerad och nyfiken allmänhet och inbjudna experter.
Vi har valt att arbeta med orientering både som tankefigur och praktik då den bjuder in till att föreställa oss flera olika stigar och framtider. Till skillnad från en vägkarta där vägarna redan är utmärkta, ger orienteringskartan stöd i att lära känna den lokala terrängen. Orienteringskartan visar föremål som stora stenar, bäckar, ruiner och ger kartläsaren frihet att hitta sin väg mot målet. Man måste avläsa och förhålla sig till den terräng man rör sig i.
I våra försök att bli fossilfria kan vi känna oss vilse och desorienterade, eftersom mycket av det som tidigare hjälpt oss att navigera inte längre kan tas för givet. Kanske börjar vi överväga alternativ till långa resor med flyg, eller att ersätta steken till middagsbjudningen med något mindre klimat belastande. Men med vad? Är det genom att hitta tillbaka till den bekanta vägen och de levnadssätt som fossil energi möjliggjort, eller är det genom att identifiera andra föremål, förhållningssätt och praktiker? Frågan är då hur vi reorienterar oss i stunder av desorientering? Och hur kan vi hitta andra stigar i nya riktningar även när dessa innebär förluster av en föreställd framtid som vi investerat mycket i?
Att reorientera sig bort från vårt nuvarande levnadssätt kan upplevas omskakande. Det är omskakande då det i många fall kräver att vi släpper taget om invanda föreställningar om hur samhället är ordnat och ska fungera. En viktig del av denna reorientering är därmed att våga släppa taget om optimismen som skapat en trygghet i att en bekymmerslös framtid väntar. För att kunna göra det behöver vi nya redskap att orientera oss med. Vi har därför prövat att bjuda in sorgen som en slags följeslagare medan vår kompass har bestått av ett slags kornigt hopp som hjälpt oss att finna nya stigar.
Sorg som följeslagare
Det finns olika ritualer och traditioner för hur vi sörjer en nära vän eller släkting som gått bort. Men hur sörjer vi saker, praktiker, vanor och föreställningar som det fossila möjliggjort och som vi nu kan behöva släppa taget om? Och hur sörjer vi landskap och andra arter som påverkas av klimatförändringar?
Många har redan upplevt eller konfronterats med förluster i relation till klimatförändringar och omställningen. Samtidigt finns det ett motstånd till att närma oss dessa förluster. Vid de tillfällen som förluster nämns är de ofta placerade i andra delar av världen eller i en avlägsen och abstrakt framtid som inte direkt berör oss. För att kunna reorientera oss behöver vi hitta sätt att närma oss och leva med dessa förluster. Vi har därför valt att bjuda in sorgen som en slags följeslagare.
Det innebär bland annat att vi prövat att göra förluster relaterade till både klimatförändringar och omställningen närvarande och kännbara. Inte för att kunna gå vidare som förut, utan för att försöka förstå hur vi själva och världen har och kommer förändras genom det som gått och kommer att gå förlorat.
Att göra förluster närvarande är också viktigt för att vi ska kunna närma oss sorgen gemensamt och ha den som en kollektiv kraft i stället för något individuellt. De förändringar vi står inför är inte jämnt fördelade därför krävs det att vi gemensamt möter förlusterna.
En förutsättning för att vi ska kunna reorientera innebär alltså att öva oss på att ha sorgen som följeslagare. Men vi behöver inte helt ge upp hoppet, vi behöver istället utforska hur vi på andra sätt kan förstå, skapa och göra hopp.
Kornigt hopp som kompass
I kontrast till en optimism baserat på tydliga konturer och lösningar behöver vi ett mer riskfyllt, brokigt, pågående, tvetydigt och kornigt hopp. Ett hopp som inte förlitar sig på en lösning eller att andra löser problemen. Låt oss pröva att jämföra det med en hög med korn där hela vår uppmärksamhet krävs för att urskilja de små delarna. Varje enskilt korn eller vart och ett av dessa kan vändas och vridas på. Men det är först i kombination de små delarna skapar något större än sig själv och kan kombineras på många olika sätt.
Att ha ett kornigt hopp som kompass innebär att hålla fast i tron om en hoppfull framtid, trots avsaknaden av garantier att det kommer bli bättre. Det innebär att vi behöver lära oss att se oss själva som en del av olika framtider som skapas genom pågående, ihärdiga och vardagligt görande. Ett hopp som bjuder in till att pröva nya oupptäckta stigar, även om vi inte vet säkert vart de leder oss.
På så vis blir vi tvungna att släppa taget om hjältehistorierna om den enskilda upptäckaren som hittade den rätta vägen och löser problemen för oss. Vi försöker istället hitta hopp i det lokala som vi har omkring oss, det vi kan påverka. Att reorientera oss med ett kornigt hopp som kompass handlar på så vis om att blicka inåt men också att låta blicken falla nedåt på marken vi står på, istället för bort och upp.