Kategorier
Uncategorized

Vandringar med funderingar om en fossilfri framtid i det skånska landskapet

Omställningen av samhället till att bli fossilfritt väcker många frågor om hur det ska gå till, vad det kommer att innebära och hur livet ska fungera under och efteråt. Vid två tillfällen under hösten har vi haft möjlighet att få prata med en grupp människor som regelbundet vandrar i olika naturområden i Skåne. Det är inte vilka människor som helst. De tillhör en generation som varit med om en makalös utveckling av samhället och nu bevittnar hur resultatet av denna utveckling blivit problematisk och hotfull. Som yngre och äldre pensionärer har samtalen också länkat över generationer, där hushållning av naturresurser, förståelse av olika materialval och vad det innebär att vara en modern människa har kommit att skifta i betydelse. Det som den äldre generationen upplevde som en befrielse genom att i butiken enkelt kunna köpa det som tidigare samlats- och lagts in i konservburkar som skulle noggrant diskas och förslutas, har kommit att ifrågasättas av barnbarnens generation. Med förundran men också beundran beskrivs hur barn och barnbarn tagit upp traditioner som våra promenaddeltagare själva förskjutit till minnets arkiv. När de nu möter engagemanget hos de yngre kan de konstatera att det var ju ändå något bra med det där, känslan av att veta, ha kunskapen om hur det faktiskt går till, att sylta och lägga in, ta tillvara och hushålla. I samma anda konstateras dock att när det gäller vattenhantering så kan de unga, som tycker second hand är toppen och gärna reser kollektivt, tycka att det krävs minst 20 minuters duschande åtminstone en gång om dagen.  Att använda yllekläder som inte behöver tvättas utan klarar sig bra med att vädras ur för att återfå fräschören rimmar också illa med vad som nästan beskrivs som tvättnojja hos de yngre. Själva beskriver de hur vattenkranen numera stängs av under den egna tandborstningen och handdisken för att hushålla.
Men också andra tankar flyter upp när vi vandrar i ganska rask takt för att hinna med de utlovade 10, ibland 15 kilometerna. Hur ska det vara möjligt med alla laddstolpar för elbilar – hur blir det i flerfamiljshus? Hur ska det gå till med alla bilar? Bilen som är det enda sättet att ta sig ut till naturen med dess upplevelser och den uppskattade samvaron med andra? Bilen som såldes, för att en ville göra rätt, resa hållbart och utnyttja kollektivtrafiken när det gick, men som nu åter införskaffats för att slippa undan risk att smittas av virus.

Vandrarna bär också på erfarenheter som i den tidens anda stod för det positiva, det framtidsorienterade, som att kunna producera all el som det högteknologiska och moderna landet skulle behöva, eller leverera billig uppvärmning till villamattorna som rullades ut utanför städerna. Erfarenheter som innebär stolthet över yrkeskunnande och sakkunskap, men också insikter om de konsekvenser som användandet av fossila bränslen inneburit. 
Kanske är det genom att röra sig i landskapet, uppleva naturens ombytlighet och årstidernas förändringar och storslagenhet som hoppet ändå spirar, att det kommer att gå, människan löser problem, det har människan alltid gjort. Det är vad flera återkommer till under vandringarna. Att vandra i naturen skänker hopp och att vandra tillsammans och dela upplevelsen, att tänka högt tillsammans kan vara en väg att hantera den oro och sorg som vi alla kommer att behöva hantera när det okända som omställningen av det samhälle som vi känner av idag uppenbarar sig för oss. Det har varit lärorika samtal.


Tack till vandrarna i Ystadstrakten!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *